Jag drog på mig skorna och rusade ner för trappan, bara för att tvingas konstatera att både killarna och mannen var borta. Den misshandlade mannen hade tydligen lyckats skydda huvudet, eftersom han för egen maskin kunde ta sig därifrån. Killarna som sparkat och slagit honom hade sprungit iväg.

Jag stannade kvar på platsen tills polisen kom, beskrev vad jag hade sett och sa att jag ställde upp som vittne i en kommande rättegång. Ingen frågade om hur killarna såg ut eller hur de var klädda. Tyvärr skrev jag inte ner något själv heller, som en hjälp för minnet.

Åtta månader senare kom den första kallelsen till rättegång. Innan dess hade ingen kontakt med polis eller åklagare ägt rum. Två dagar före rättegången fick jag ett nytt meddelande om att rättegången ställts in.

Ytterligare några månader gick och en ny kallelse kom. Tre timmar före den andra rättegången fick jag ett sms eller email om att också den rättegången ställts in.

Så för ett par dagar sedan fick jag en tredje kallelse om att det är dags igen. Målet gäller  grov misshandel och är drogrelaterat. Själv är jag övertygad om att det handlar om gängkriminalitet. Tanken på att möta förövarna ansikte mot ansikte i en rättegång är inget jag tycker är direkt mysigt, men jag har en gång för alla bestämt mig för att aldrig “backa” i en sådan här situation.

Problemet är bara att jag knappast kommer att kunna göra någon “nytta” i rättegången. Det har gått 19 månader sedan misshandeln ägde rum, och på den tiden hinner man glömma mycket (läs det mesta) som handlar om utseende hos förövarna. Jag har en eller två detaljer, men skulle knappast känna igen dem på gatan.

Min fråga blir varför man inte i mycket tidigare skede – direkt efteråt – bad om en beskrivning, så att jag kunde få en chans att identifiera killarna? Varför går det 19 månader utan kontakt? För mig låter det inte som ett seriöst polisarbete. Chansen för att jag med säkerhet ska kunna peka ut förövarna är i nuläget minimal.

Här finns det mycket att förbättra.

Det heter i ledaren att ” Civilsamhället är inte bara knattefotboll och tipspromenader, utan också barnmisshandel, alkoholism och religiös dogmatism. Om staten rullar tillbaka sin makt låter man andra maktstrukturer ta över”. Med detta och annat i samma andemening framställs bland annat Kristedemokraternas politik, med fokus på bland annat familjen, som något otidsenligt och förlegat. Kristdemokraterna är blinda och håller på att gräva sin egen politiska grav, menar Anna Dahlberg.

När Anna Dahlberg skriver att ”ett barn som hålls hemma från dagis är utlämnat till föräldrarnas godtycke” är det ingen ny åsikt eller tanke, varken i Sverige eller på den internationella politiska arenan. Både Marx och Engels gav på sin tid uttryck för tankar som på ett kusligt sätt tangerar det Anna Dahlberg skriver. I de kommunistiska skrifterna (Marx och Engel)menar man att föräldrar ägnar sig åt ”utsugning” av barnen och att barnuppfostran ska skötas av staten. Anna Dahlberg håller dessa båda herrar i sin ena hand. I den andra håller hon Alva Myrdal, som på sin tid skrev att det inte bara var kvinnorna som skulle frigöras, utan framförallt barnen, från föräldrarna och hemmet. Alva Myrdal såg familjen som en kvarleva från en annan tid, en kvarleva som i det industrialiserade samhället skapade en olämplig miljö för barnen med för få syskon, för liten lägenhet och för lite stimulans.

Med detta i minnet, blir Anna Dahlbergs ledare så mycket mer obehaglig. Mörka spöken från gångna tider manas fram att skramla med rostfrätta kedjor. Det om något måste anses vara otidsenligt. Den politiken misslyckades då och kommer att misslyckas igen. Familjen har alltid varit och kommer alltid att vara den viktigaste gemenskapen av alla, där alla de grundläggande relationerna ofta finns.

Låt oss slå fast att Kristdemokraterna inte ser på staten som någon fiende, tvärtom. Däremot anser vi att de beslut som kan fattas av familjen, också ska fattas av familjen. Familjen ska därför ges allt det stöd som behövs för att kunna fungera så bra det bara är möjligt. Statens uppgift är att skapa förutsättningar för fungerande familjer, men också att se till att funktioner av olika slag, ämnade att skydda barn, kvinnor och män i dysfunktionella familjer, finns på plats och är lättillgängliga.

Inför valet 2014 kommer Kristdemokraterna att fortsätta med en politik som skapar förutsättningar för välfungerande familjer. För trots allt; det är lättare att bygga starka barn, än att laga trasiga vuxna.

Låt spökena vila i frid!

Rösterna som höjts mot ett tillstånd menar bland annat att det skulle utgöra en enorm invasion i privatlivet. Samma röster menar att religionen i en demokratisk och sekulär stat inte ska få påverka samhället och ska hållas strikt på det personliga planet. Jag vill påstå att man genom att påstå detta inte har förstått innebörden av vad en demokratisk och sekulär stat står för.

Demokrati innebär yttrandefrihet – också på religionens område. Det ligger i själva betydelsen av ordet demokrati. Yttrandefrihet omfattar allt som är reglerat i lagstiftningen. Religionen måste därför både få synas och höras – i både det privata och offentliga rummet.

För den icke troende och sekulära människan, kan det kanske verka störande. Ska vi verkligen ha böneutrop i det sekulära Sverige? Här visar man att ordet ”sekulär” kan (miss)tolkas på flera sätt. Att en stat är sekulär, innebär ju för Sveriges del inte att inga religiösa yttringar får förekomma i det offentliga livet. Vår stat är sekulär, därför att man i lag och skrivning slagit fast att det inte finns någon statsreligion. Statsskiktet uttrycker alltså ingen direkt religionstillhörighet, men är i demokratisk anda klart medveten om att religionen spelar en avgörande roll i många människors liv – mitt i den sekulära staten. Som Kristdemokrat känns det självklart att säga att så måste det vara!
Kristdemokraternas egna skrivningar kring frågan framhåller hur grundläggande denna rättighet är för partiet;

”Vi har en förpliktelse gentemot kommande generationer att förvalta detta vitala arv. Att skapa en medvetenhet om den egna historiska identiteten är en central bildningsuppgift för samhällets institutioner och är därtill en viktig förutsättning för att kunna förstå människor som har en annan religiös och kulturell bakgrund.

Kyrkor och andra religiösa samfund ska ges goda möjligheter att verka och utvecklas i frihet utan statlig styrning och i enlighet med sin särart. Trossamfunden tillhör det civila samhället, som i sin tur är ett resultat av enskilda människors och gruppers initiativ. Det offentliga ska komplettera istället för att konkurrera med denna verksamhet. Uppgiften för det offentliga är således inte att ersätta utan snarare att uppmuntra, samarbeta med och ta vara på till exempel det sociala arbete som många trossamfund bedriver såväl inom som utom landets gränser.

Vi anser att:
Kyrkor och andra religiösa samfund ska ges goda möjligheter att verka och utvecklas i frihet utan statlig styrning och i enlighet med sin särart.”

Sverige har sedan länge en tradition som tillåter kyrkklockorna kalla till gudstjänst runtomkring i vårt land. Att respektera andra kulturer, som bekänner sig till andra religioner, innebär att erbjuda dessa samma möjlighet.

Att ge Sveriges moskéer rätt till böneutrop kommer naturligtvis att förankras i samma process och regelverk som reglerar övriga inslag i samhällsbilden. Ingen kommer att ligga sömnlös på grund av dessa utrop, eller behöva öronproppar på grund av den höga volymen.

Till sist; Det fanns en tid då frikyrkan i Sverige betraktades som kättersk och förföljdes. Den tiden innebar mycket både onödigt och orättvist lidande. Som Kristdemokrater vill vi lära av de händelserna och stödja moskéernas strävan i frågan.

Låt dem få ropa!

Richard Jensen
1 vice ordf i KD Malmö

Anders missar i genomsnitt 10 minuter varje lektion på att inte komma igång med arbetet, inte kunna bestämma sig för vilka låtar han ska lyssna på via Spotify, kolla sin Facebook vid 7 tillfällen och titta på 3 hysteriskt roliga videos på Youtube.

Samtidigt har vi i Malmö sett hur utsatta kvinnor mördats av sina män. Jag tror inte Malmö är mer utsatt på detta område än andra städer i Sverige, men redan en misshandlad eller dödad kvinna är för mycket! Jag har i många år engagerat mig personligen i den här frågan, ringt på hos grannar och avbrutit en pågående misshandel, uppmuntrat och stött vid polisanmälan och stöttat i processen efter en rättegång.

Våga se!
Känslorna är många. Vreden och frustrationen är stor när jag blir varse vad som pågår. Frågorna kring den egna säkerheten – och familjens – far genom huvudet. Jag har en genomtänkt plan för hur jag ska agera om en hotsituation skulle uppstå på grund av att jag stoppat en misshandel eller varit vittne i en rättegång. Inga roliga tankar – men jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig för att inte blunda, inte slå dövörat till och att inte tiga när jag blir vittne till misshandel eller anar oråd- oavsett var, när och hur.

Är jag speciellt modig? Nej, inte alls. Jag tycker det är lika otrevligt, oroande och skrämmande varje gång jag blir inblandad. Men, jag har bestämt mig! Jag vill inte och kan inte annat. För hur skulle jag vilja att andra agerade om jag själv blev utsatt för misshandel?

Isolering och stängda dörrar en förutsättning
När kvinnor misshandlas och utsätts för förnedring av olika slag, handlar det ofta om ett långvarigt lidande. Inte sällan finns det barn med i bilden, som blir vittnen till saker ingen borde se. Situationen är extra svår därför att den äger rum i familjens hägn och innanför stängda dörrar. Ingen utifrån ser eller hör och missförhållandet – helvetet kvinnan lever i – kan därför fortsätta länge och eskalera, utan att någon ingriper.

Inget frivilligt
Uppgifter från Polisen i Malmö visar att majoriteten av de män som blir “avslöjade” och ställs till svars, tackar ja till ett program som ska hjälpa dem att inte ta till våld i sin relation (får alla erbjudandet…?). Framgången har varit stor. 80 procent har slutat att slå. Samtidigt har en del av de tillfrågade männen avböjt hjälp. Avböjt…? Hur kan en sådan åtgärd vara frivillig? Jag är införstådd med att frivilligheten utgör en extra kraft i sammanhanget och processen, men insatsen och konsekvenserna av ett “nej” är alldeles för stora för att erbjudandet ska få vara frivilligt. Här vill jag se en lagändring.

Rädda liv genom att hälsa!
Misshandel och förnedring av kvinnor förutsätter i längden att dessa isoleras från grannar, vänner och släktingar. Jag har sett det på nära håll och vägrat acceptera det. Det är här vi kan göra en insats. Genom att leva medvetet och våga ta in och reflektera över det vi möter, kan vi rädda kvinnors värdighet och liv. Våga se! Våga höra! Våga tala!

Ett första steg kan vara att lära känna grannarna i din närhet. Visa intresse. Genom att hälsa och småprata när vi möter våra grannar, kan vi bryta den isolering av kvinnan som krävs för att en misshandel ska kunna fortgå. Vi kan alla vara medmänniskor. Genom att medvetet bygga en relation kan vi öppna vi dörrar till frihet. Män som slår, slutar inte att slå – utan hjälp utifrån. En man som slår, trasar sönder kvinnan han slår och kvinnor måste få vara – oslagbara!

Dags för nytänkande!
Vi behöver inte i första hand nya lagar mot kvinnomisshandel. Det är redan i lag förbjudet. Istället krävs det civilkurage och innovativa och tydliga strategier. Vi har lagar för cykelhjälmar, bilbälten osv, för att förekomma och skydda mot skada.  Är det dags att utbilda alla blivande par i konflikthantering i förhållande och äktenskap? Kanske med uppföljningssamtal efter 6/12/24  månader? Så har jag själv arbetat när jag vigt par genom åren. Låt oss öppna för dialog över alla partigränser.

Till sist; Det är aldrig, aldrig, aldrig kvinnans fel att mannen slår – ALDRIG!

Den uteblivna chansen handlar om de elever som lämnar årskurs 9 med dåliga betyg och därför antingen inte har behörighet till eller klarar av gymnasiet. Metta Fjelkner säger i en intervju med Aftonbladet att dessa elever ofta går vidare i arbetslöshet, utanförskap som kan leda till kriminalitet och missbruk.

Oavsett Metta Fjelkners agenda – för den har hon naturligtvis som ordförande för LR – stämmer rapporten till eftertanke. Det får inte vara så att barn på förhand är dömda till det rapporten beskriver, därför att deras föräldrar inte läst på högskola.

Metta Fjelkners recept ser ut som följer;

• Förstatliga skolan. Kommunerna klarar inte uppdraget med att effektivt rikta resurser mot områden och elever som bäst behöver dem.
• Ge skolan mer resurser
• Angrip problemen från en rent vetenskaplig sida
• Släpp prestigen och arbeta över parti- och blockgränser

Metta har rätt i en del av det hon säger. Situationen i den svenska skolan är sådan att ett brett samarbete över block-  och partigränser är nödvändigt. Här måste prestige och politiska poäng stå tillbaka. Mer resurser måste också tillföras skolan.

Samtidigt utelämnar Metta Fjelkner något som så många glömmer. Alla åtgärder och insatser riskerar att bli mer eller mindre verkningslösa om inte andra delar faller på plats samtidigt. Elevens personliga ansvar och möjlighet till förändring nämns sällan som viktiga faktorer. Efter att ha undervisat under många år i skolans värld och som professionell coach anser jag att dessa två faktorer är avgörande.

En stor del av barnen i den svenska skolan ”har koll” och klarar att själv ta ansvar för sina studier och sitt uppförande under skoldagen. Samtidigt kvarstår det faktum att det är en växande grupp som inte har den kontrollen. Det är idag för lätt för eleven att göra val som hindrar denne – och klassen – att kunna tillgodogöra sig undervisningen som ges av duktiga pedagoger, utan att det får några konsekvenser under resans gång.

Det är min mening att eleven tidigt måste göras medveten om och framför allt tränas i det egna ansvaret på ett mer konkret sätt än som sker idag. Utan pennalism. Om det inte sker, gör vi eleven till ett offer istället för den resursstarka varelse den skulle kunna vara.

Låt mig snabbt infoga att jag inte försöker att skuldbelägga eleven – tvärtom. Min utgångspunkt är att eleven har alla de resurser denne behöver för att lyckas med sin skolgång.

Jag talar här om insikter, verktyg och instrument som gör det möjligt för eleven att vilja och våga göra rätt val i skolan. Där ingår också insikten om fördelarna med att välja rätt, vad som är rätt och konsekvenserna av att göra fel val.

Det finns fler åtgärder som är “nära”. Med det uttrycket menar jag att det mesta av kunskapen, strukturen och möjligheterna redan finns till hands och på plats. Det är lätt att hamna i “stora” debatter om satsningar på flera miljarder och glömma att ställa frågan “vad har vi i huset?” Det är det jag menar med “nära åtgärder”.

Från och med måndag kommer jag under tio dagar att blogga utifrån en lista med ”nära åtgärder” för att märkbart lyfta resultaten i skolan – kostnadseffektivt, genomförbart och inom en kort tidsperiod.

Det finns grönt gräs på den här sidan staketet också.

Dagens överläggningar är en naturlig fortsättning på beslutet att centralisera förskolan och skolan i Malmö. Kvar finns tio stadsdelsfullmäktige, där arbetsuppgifterna drastiskt minskar när skolan blir en central angelägenhet. Frågan är självklar; vad ska nu hända med den nuvarande organisationen?

Inom Alliansen har vi länge argumenterat för att alla verksamheter ska centraliseras. Malmö har i dagsläget inte en rättvis fördelning av resurser och det märks på många områden.

Hur fortsättningen ska se ut är ingen självklarhet, eftersom det råder en påtaglig oenighet inom den styrande rödgröna alliansen. Miljöpartiet tycks ha målat in sig i ett hörn och vill inte bara behålla stadsdelsfullmäktige, utan också utveckla och förstärka dem. Det förvånar nog fler än mig, med tanke på hur utvecklingen och resultaten har sett ut de senaste åren.  Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tar plats i mitten och vill slå samman och halvera dagens tio stadsdelar till fem. Ilmar Reepalu (S) vill skicka det förslaget på remiss redan efter dagens samtal. Därmed är splittringen ett faktum. Miljöpartiets representant i kommunstyrelsen Nils Karlsson sätter ner foten med eftertryck och kommer att göra vad man kan för att stoppa en sådan remiss.

Inom Alliansen, som är i opposition i Malmö, tycker vi att initiativet är ett steg i rätt riktning, även om vi vill ta steget full ut och helt avskaffa stadsdelsnämnderna. Alltför länge har de rödgröna envist suttit orörliga i ett sjunkande skepp. Nu har man i alla fall börjat ge sunda tecken på en viss självinsikt om tingens nuvarande förhållande. Ett flertal rapporter har de senaste åren pekat ut Malmö som en kommun som lämnar mycket övrigt att önska inom flera områden och det har tydligen också till sist gått upp för de rödgröna.

Oavsett utgången av dagens samtal i kommunstyrelsen, vilar ett flertal orosmoln över processen. Ett sådant är att tiden är knapp; det är tänkt att den nya organisationen för både stadsdelar och skola ska vara färdiga till den 1 juli 2013. Det är en mycket kort tid för så omfattande förändringar , speciellt som det råder oenighet inom de rödgröna leden.

Från Alliansens håll vill vi hellre se att man utreder fler modeller utan tidspress och fattar beslut i en bred överenskommelse. Malmö har inte råd med fler experiment och resultatet av den nya organisationen måste vara genomtänkt för att få nödvändigt stöd och lyckas. Först då kan också resurser fördelas på ett rättvist och effektivt sätt. En central organisation skulle också öppna för centrala funktioner och beslut som påverkar och blir övergripande för hela Malmö. Frågorna kring hemlöshet och vräkningar av barn är två sådana frågor.

Jag hoppas att dagens samtal blir början på en förändring som gagnar Malmö och dess innevånare. Här måste prestige och låsta positioner stå tillbaka. Fatta modiga beslut i kommunstyrelsen – för Malmö och dess innevånare.

Vi är många som känner mer oro och smärta än förvåning. Den sittande kommunledningen har genomfört ett stort och kostsamt experiment med skolorna i Malmö och notan landar nu i form av oacceptabelt låga resultat och skenande kostnader. Här finns inget annat ord än ”misslyckande” för att ge en rättvis och sanningsenlig beskrivning. Det är naturligtvis omöjligt att glädja sig åt de politiska motståndarnas misslyckande här.

Trots det, är det inte pengar eller katastrofala resultat i tabellerna som oroar mest. Nej, mest oroar barnen och ungdomarna som drabbas – och som drabbas hårt. Många saknar behörighet att studera vidare på gymnasium och högre instanser och det får långtgående konsekvenser på många områden.

Nu visar sig konsekvenserna också på oväntade områden som vi kanske inte spontant kopplar till skolan. Det går inte att tolka turerna kring det nedläggningshotade gymmet på Hermodsdal på annat sätt.

Gymmet har varit en viktig mötesplats för många ungdomar under lång tid. Det har då inte bara handlat om att bygga muskler, utan också om att till exempel få hjälp med att söka och få arbete. Tjänstemän från AF har regelbundet infunnit sig på gymmet för att samtala med arbetssökande ungdomar. Intyg från bland annat Sociala resursförvaltningen, Heleneholms gymnasium och kriminalvården berättar om framgången med arbetet med ungdomar. Det är lätt att förstå att Sahbi Hemissi, initiativtagare och ansvarig för gymmet, är upprörd.

Gymmet ha drivits med sponsorer från olika håll, bland annat Fosie Stadsdel. Där finns nu ett gapande underskott i budgeten på närmare tretton miljoner kronor. Nio av dessa går att härleda till skolverksamheten.  Hålen måste täppas till och prioriteringar måste göras. Gymmet på Hermodsdal  landar utanför listan med prioriteringar och blir utan pengar.

Argumenten från ledande politiker (Anders Nilsson (S)) låter först korrekta, men när man ser på den uppkomna situationen i ett större perspektiv, ser man snart att det handlar om en illa skött ekonomi – inte minst på skolans område. Anders Nilsson knyter själv de indragna bidragen till nämnda underskott och har också varit med och beslutat att Malmö ska betala ytterligare femtio miljoner kronor till kommunen i form av höjd skatt 2013. När han inför ungdomarnas oro och ilska hänvisar till fritidsgårdar som en ersättning för gymmet, gör han det raljant och helt utan fingertoppskänsla.

Imorgon är jag inbjuden av gymmet för att på plats se och uppleva det som sker där. Jag återkommer om fortsättningen.

Min fråga blir; hur grovt får man missköta sina politiska uppdrag utan att det får konsekvenser? Hur länge ska den rödgröna koalitionen få hållas? Låt oss hoppas som längst till september månad 2014.

Då vill vi kristdemokrater vara med i besluten som tas.

Så långt är det inga egentliga nyheter Skolinspektionen levererar. Rapporten bekräftar mycket av det som debatterats den senaste tiden. Här väljer jag att fokusera på den del som handlar om pedagogens förväntningar på eleven. Formuleringen om att lärare har för låga förväntningar på elever speglar en uppfattning jag efterlyst länge. I rapporten heter det att ”under förespegling av hänsyn till individuella förutsättningar och behov ser vi ibland att lärare och skolor sänker förväntningarna och begränsar möjligheterna för vissa grupper”.

Frågan som föds är ”vems är felet?” Har lärarna på eget initiativ sänkt förväntningarna och därmed lärt eleverna att den lägre nivån är det normala? Nej, knappast. De lärare jag mött under årens lopp i min roll som pedagog och coach – och det är många – vill både ha och kunna förmedla höga förväntningar på och till eleverna. Att ensidigt lägga skulden/ansvaret på lärarkåren är ett för enkelt svar. Snarare har lärarkåren tvingats att anpassa sig till de förutsättningar regering och myndigheter ger.

När systemet i sig ger eleven en i det närmaste total frihet att själv bestämma hur man ska ställa sig till sina studier, har det fört med sig oväntade(?) och oönskade konsekvenser. Idag kan eleven välja att på olika sätt ”sabotera” lektionerna för sig själv och klassen, utan att det får till synes direkta konsekvenser – för ”sabotören”. Jag använder medvetet ett laddat uttryck, för det är just så det måste uppfattas. Alldeles för många lektioner förvandlas till en parodi på hur en lektion skulle kunna vara, därför att eleven tar sig den rätten, utan att det får några följder. Men det får konsekvenser – allvarliga och långtgående sådana. Nivån på undervisningen sänks dramatiskt, när återkommande och långa avbrott omöjliggör en fungerande inlärningsmiljö. Resultaten låter inte vänta på sig, i form av låga kunskapsnivåer. Rapporten ger flera träffande formuleringar om konsekvenserna.

Skyndsamt vill jag säga att jag tror på elevens valfrihet, men jag tror också på elevens personliga ansvar. En betydande del av vuxensamhället är uppbyggt kring samspelet mellan just frihet och ansvar. Den personliga friheten medför och kräver ett personligt ansvar. Den tesen skulle kunna utvecklas mycket längre.

Hur ser då effektiva åtgärder ut? Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin ser på skolområdet en utveckling som är ”alldeles för farlig för att käbbla bort”. Han efterlyser ökade resurser och högre lärartäthet, förbättrade löner och minskat pappersarbete för lärare. Fridolin har rätt i mycket av det han säger här. Det jag saknar är aspekten om elevens eget ansvar. Att en elev inte når godkända betyg efter gymnasiet är naturligtvis till stor del ett resultat av det som hänt tidigare i grundskolan. Slutprodukten är resultatet av alla tidigare detaljer och val.

Jag tror följande delar är vitala för en varaktig förändring i den svenska skolan;

Skolan och pedagogen måste lära sig att aktivt skapa förväntningar på och hos eleven. Processen ska vara tydligt uttryckt. Jag använder ofta själv uttrycket ”bli den bäste du kan”.  Skolan kan och bör sträva efter att finna former för att skapa en ”kultur” på skolan, där kunskap och personlig utveckling är självklarheter alla känner till. Det måste vara okej och normalt att lyckas och ha framgång efter de personliga förutsättningarna – utan piskor och pennalism. I en sådan kultur blir det lättare att förhålla sig till sin egen del av sammanhanget.

Eleven måste tidigt medvetandegöras och tränas i att ta ett större eget ansvar för sin skolgång och bli medeveten om vad som händer om han/hon inte gör det. Jag menar till exempel att det inte ska vara möjligt att under flera år ”sabotera” för sig själv och hela klassen.

Skolan måste, enligt ovan, lära sig att arbeta mer med ett coachande förhållningssätt för att hjälpa eleven att sätta mål som tydligt utmanar, inspirerar och motiverar. Ett utvecklingssamtal per termin räcker inte till. Mentorsrollen kan här utvecklas ett steg till.

Inom coaching använder vi ofta ett uttryck som en förutsättning för förändring. Den coachade måste vara ”coachable”, det vill säga villig att förändras och utvecklas. När jag i min roll som coach inte möter (eller lyckas skapa) den förutsättningen, är vidare samtal meningslösa och samarbetet avslutas.

När det gäller eleverna i den svenska skolan får det aldrig bli aktuellt att ”avsluta”. Ingen elev är hopplös, utan har inom sig allt det som krävs för att växa och utvecklas. Skolans uppgift är att skapa ramar och förutsättningar för att det ska kunna ske.

Det är dags att ”sluta käbbla” och söka gemensamma lösningar. Elevens eget ansvar är också del av den lösningen. Allt annat är i längden verkningslöst.